Att kvinnor blir slagna, misshandlade och dödade av sina män sker årligen i de Svenska hemmen.

Men det som inte uppmärksammas är att män också faller offer för kvinnor.

Jag tycker att våld i alla fomer är vedervärdigt och att de bordes förbjudas ifrån alla håll och kanter.

Att kvinnor och män behandlas illa på grund av deras bakgrund är hemskt.
Men mäns våld mot kvinnor när det gäller utländska människor är nog med kulturer att göra.
Vi kvinnor i Europa är vana att sköta våra egan liv och ta hand om oss själva medans det i andra länder är mannen som bestämmer över kvinnan och inte låter någon annan styra över honom.
Tror det mer handlar om en kulturell krock och inte personligheterna som krockar.

Jag tror inte det finns en vis grupp killar som misshandlar utan att det handlar om att man känner sig förtryckt.
Att det handlar om en situation man hamnar i för stunden.

Att utländska människor vill få oss svenskar att ses som rasister tycker jag är till vis del rätt då vi är främmande rädda men jag vill också påstå att de utlänningar som kommer hit är mer  rassitiska dede vill inte att vi svenskar ska se ner eller påpeka deras livsstil men det är helt okej att de påpekar våran, de tillåter också enbart sin egen religion medans de andra är dumma i huvudet som tror på någonting annant.

Där hamnar i redan i frågan varför vi tycker eller verkar tycka så illa om varamndra?

Det är nog sant, vi unga är nog kräsna och lata.
Vi tar inte vad som helst, utan säger ifrån, men vi tar inte heller vilket sorts jobb som helst, vilka förhållanden som helst.
Isf så ställer vi oss i ett hörn och tittar på.
Är vi hemma, får vi diskat,städa,tvättat, och mat på bordet när vi kommmer hem ifrån skola och jobb.

Klart vi blir bekvämma och tror att livet kommer serveras på silver fat hela livet och att vi aldrig kommer behlva lyfta ett finger.
Jag själv flyttade hemifrån för ett halvår sedan, i och för sig till min pojkvön och hans familj men känner en sorts panik att inte ha någonstans att ta vägen efter gymmnasiet.
Ingen trygghet finns kvar, man ska skaffa lägenhet,ha bra jobb, bra betyg, bra familjeliv osv.
Bara en massa måsten.
Klart att om tryggheten finns kvar att man stannar i det och slipper alla måsten.

Jag tror dock att det ibland det kan vara bra att få kämpa och kastas ut i vuxen livet. att få ta ansvar för sina egan misstag och saker.

Anledningen till att vi unga sitter allmer hemma, flyttar hemifrån mycket senare än tidigare generationer.
jag måste skylla ifrån mig och tycka att det är vi vuxna gör allt mer för sina barn. gör det för bekvämmt.
Jag skulle också vilja säga att det finns anledningar till att vi unga lever våra liv i en bubbla, för vi måste inte ta tag i våra liv.
Vi kan leva på våra föräldrar, vi kan leva på socialbidrag.
Vi är för bekvämma men en dag kommer det ta stopp och vi måste inse att vi måste ta tag i våra liv.

Det är någonting speciellt med mammor och deras söner.
Jag vet i fan om jag alltid tycker det är så posetivt.
Det spelar ingen roll vad det gör eller hur det behandlar andra för de har alltid förståelse eller back up ifrån sin moder.

I början när någon försöker irritera dig kan du skratta bort det, försöka le eller tycker bara de är så jävla löjliga att man bara ler åt tanken.
Men alla har vi en gräns, till slut blir man riktigt riktigt förbannad.
Men vad spelar det för roll? Mamma finns ju där och försvarar.

Detta är vad jag kallar en riktigt curling förälder.
En mamma som plcokar upp tvätten på golvet, tvättar den, lägger in den i skåpet.
Går in på rummet och städar och damsuger fast man pacerat ålder för vad som är acceptabelt.
Maten står på bordet när man kommer hem ifrån jobbet.
En mamma som skjusar och hämtar trots att man kan ta bussen eller att man har körkort själv.
En mamma som inte ens tar betallt för att man bor hemma trots att man tjänar egna pengar.

Just nu gör detta mig så jävla förbannad.

Som lärare har du en enormt massa skyldigheter, en massa måste och en massa inten.
Du får inte göra si och så.
Och du får framför allt inte ta i med hård handskarna när det behöva.
Börjar fundera på om det bara finns skyldigheter och inte rättigheter för dessa stackare?
För jag säger verkligen stackare, för det är så enormt mycket skit de får ta.

År 2008 började rejällt tufft, det var mörka tider.
Jag menar, det var slaskigt, mörkt ute och ingen såg något direkt mörkt.

Under mars månad försvann den 10 åriga flickan Engla i Stjärnsund.
Friviliga letade utan resultat.
Det visade sig att den lilla flickan Engla låg nergrävd i jorden i Gärstrikland, Torsåker trakten.
En man hade tagit en flickas liv.
En psykiskt sjuk man. En man som även dödat Pernilla, i Pernilla mordet några år tidigare. En man som behövt hjälp mycket tidigare än vad som skett.

Begravningen skedde i April månad.

I Maj månad, fyllde jag 18, och inte nog med det, det snöade under maj månad och just på min födelsedag var det snöstorm.
Barnen hoppade med blöta strumpor på studtsmattorna i slasket.

I Juni månad började friheten, klarat årskurs 2 på Gymnasiet, det är faktis stort.

I Juli månad började jag jobba på  Thunströms Cafe, det är ett gammal trädgård, mycket besökt, ett gamalt familjehus med mycket historia.

I Augusti månad, flyttade jag till Skåne län, det var mycket varmare här än i Dalarna. Vädret var helt enkelt bättre.
Började skolan på Humanus och Livet flöt på.
Os började. Sveriges befolkning tyckte Os hade blivit ett fjasko, men jag håller inte riktigt med.
De elit idrottare vi har i Sverige och de som skulle lyckas, misslyckades inte utan hade otur med domslut eller helt enkelt hade en dålig dag.
Men vi hade våra ljus, undangömda stjärnor som tog medaljer till Sverige.
Medans våra underbara stjätrnor finns kvar och har många år kvar inom idrotten, eller iaf många utav dem

I November månad åkte jag till Spanien i några dagar.
Något som alla borde göra dena gråa tid, mycket depressioner kommer till ytan.

I December började julklappshysterin och alla blöev galna. Många människor gick i personlig konkurs för att göra andra människor nöjda.

Under år 2008, blev även Fritzl historien känd då en far hade gömt och våldtaget sina barn och barnbarn.

Det finns många olika sorters människor.
Man märker det inte alltid men man kan inte sluta bli förvånad eller förundrats, eller jag kan iaf inte sluta förvånas.

Jag satt mig tidigt denna morgon på bussen och just i denna stund slog det mig hur olika vi människor är, hur vi beteer oss, hur vi klär oss och allmänt hur vi är som människor.
Just på en buss blir allt detta så tydligt.

Mammor med snoriga barnnäsor ända upp till halsen på dem.
Tanter med regn rock och alldeles för stora skor, och sedan en sådan fin liten rull väska, till varorna hon ska handla senare under dagen.
Ungdomar som antingen stänger in sig i ett hörn med ipod lurarna instopade i öronen eller annars sitter de där och stirrrar.
Invandraren som sitter med skolböcker, ihopp om att lära sig Svenska,

Vi ska leva i ett Sverige där det ska finnas rätt till frihet. Ett Sverige där det ska finnas rätt till att vara annorlunda.
Men hur ska vi kunna vara mer annorulnda?
Jag menar på att vi är annorlunda det är bara tankarna, de negativa tankarna som finns där inom oss som måste bort.
Det handlar egentligen inte om hat för en annan människa utan om rädslan när vi står där oförstående.
Inte medvetna om vår omgivning.