Skönhet
Man ska vara smal, snygg, ha de nyaste kläderna, sexig och framför allt stråla av självförtroende.
Pressen brukar kännas av när du kommer upp i tonåren.
Du försöker bli av med barn "hullet" genom träning, försöker äta nyttigare, och köper ditt första smink.
Jag tycker att pressen gällande utseende räcker redan där.
Men läste nyss på aftonbladets hemsida om barn som tvingas till skönhetstävlingar från att de är månader gamla.
Undrar hur de kommer se på sig själva när de blir äldre?
Jag tycker alla vuxna borde ta tag i sina barn och visa att utseende inte är allt.
Att ha en vackrare insida betyder så mycket mera, det kanske låter klyschigt men i mina ögon är det sant.
Tycker det är hemska att man ifrån spädbarns ålder ska ha höga krav på sig, detta beteende sitter inte hos barnen utan de vuxnas syn på vårat samhälle.
Få dem att känna sig bekvämma i hur de ser ut ifrån början, utan massa smink, de nyaste kläderna, och den smalaste midjan.
Att man duger precis som man är.
Det är allt för många idag som mår psykiskt såligt på grund utav vår utseende fixering.
Skäms, säger jag bara.
Jul
Vi svenskar lägger hundatals, tusentals kronor på presenter varje år.
Och inte under en längre period utan under just julen.
Det är julklappar dit och hit.
Varför kan vi svenskar inte uppskatta varandra mer året om, istället för just runt jul?
Lever man som ensamstående mor, har bara sjukpenning, studiebidrag eller allmänt kass jul.
Blir julen ingen fröjd och härlig, utan en plåga, för man inte vill göra någon besviken.
Aftonbladet, expressen, dn, damernas värld, vecko revyn, herr magasin och allt vad som finns skriver om detta, men de skriver inte om det lidande det ger till folk utan om alla dessa julklappr, och all dess mat som ska stå på bordet, om allt julpynt som är extra fint, precis just till iår.
För mig är julen inte den det borde vara utan mer än långsam plåga. Tror det är så för väldigt många,
Upskatta varandra mera, inte bara nu, utan året om.
Kärlek handlar inte om pengar utan om närhet och lycka
Förundran
Det finns många olika sorters människor.
Man märker det inte alltid men man kan inte sluta bli förvånad eller förundrats, eller jag kan iaf inte sluta förvånas.
Jag satt mig tidigt denna morgon på bussen och just i denna stund slog det mig hur olika vi människor är, hur vi beteer oss, hur vi klär oss och allmänt hur vi är som människor.
Just på en buss blir allt detta så tydligt.
Mammor med snoriga barnnäsor ända upp till halsen på dem.
Tanter med regn rock och alldeles för stora skor, och sedan en sådan fin liten rull väska, till varorna hon ska handla senare under dagen.
Ungdomar som antingen stänger in sig i ett hörn med ipod lurarna instopade i öronen eller annars sitter de där och stirrrar.
Invandraren som sitter med skolböcker, ihopp om att lära sig Svenska,
Vi ska leva i ett Sverige där det ska finnas rätt till frihet. Ett Sverige där det ska finnas rätt till att vara annorlunda.
Men hur ska vi kunna vara mer annorulnda?
Jag menar på att vi är annorlunda det är bara tankarna, de negativa tankarna som finns där inom oss som måste bort.
Det handlar egentligen inte om hat för en annan människa utan om rädslan när vi står där oförstående.
Inte medvetna om vår omgivning.
